Rasputitsa

Att ta Frankenstein på allvar

Hur man som traditionalist ska förhålla sig till modern kultur i vidare bemärkelse är ingen enkel fråga och en jag hoppas kunna avhandla separat vid ett senare tillfälle. För stunden räcker det att konstatera följande: också de värsta av modernitetens avfallsprodukter rymmer guldkorn, liksom många av dess främsta förespråkare oavsiktligt gjorde det moderna projektet en otjänst.

Till dessa senare hör onekligen Mary Shelley (1797–1851), vars Frankenstein: Or the Modern Prometheus kommit att räknas till den moderna litteraturkanon och som närmast regelmässigt, i synnerhet under de senaste femtio åren, lästs allegoriskt som en gestaltning av allehanda ”orättvisor”. Frankensteins monster kan förstås som den för rösträtt kämpande pöbeln, som den alltmer frigjorda kvinnan, etc., föraktad av ”normsamhället” symboliserat av Victor Frankenstein, ärkepatriarken som skapar sin egen art.

Parallellt med dessa mer sentida läsningar finns givetvis Shelleys egna – och tämligen genomskinliga – bedyranden att romanen är tänkt som en religiös sensmoral som varnar för vetenskaplig hybris och människans växande förmåga att ”leka Gud”. Även om hon själv inte kunde känna till begreppet faustisk är det just detta Shelley i sina senare försvarstal för boken berör och kritiserar. Litteraturkritiken har dock med rätta tenderat att betrakta dessa apologier som eftergifter för dåtidens debattklimat och Shelleys behov av att försörja sig, liksom hennes återkommande intyganden om att hon endast är ett oförståndigt fruntimmer klingar en aning falskt, kommande som de gör från en kvinna med omvittnat ”progressiva” ideal, dotter till två av den sena upplysningstidens och gryende romantikens stora personligheter, Godwin och Wollstonecraft (den senare ofta utpekad som den moderna feminismens moder).

Shelleys egna åsikter åsido förtjänar dock protagonisten Victor Frankenstein att tas på större allvar än vad som vanligen varit fallet inom såväl kritiken som litteraturvetenskapen.

Relationen Frankenstein-monstret utgör som bekant en perverterad version av relationen skapare-skapelse eller fader-son, och är som sådan ett hån mot Gud, Skaparen. Människan kan nämligen aldrig själv skapa något i ontologiskt meningsfull bemärkelse, enär hennes skapande alltid endast består i ett omformande av redan föreliggande materia. Det närmsta vi människor kommer att av egen kraft skapa något är när vi använder vår förmåga till abstrakt tänkande, vari vi ju är Guds avbild, och i den mån vi åstadkommer något skönt och vackert sker detta i och genom den Helige Ande, av nåd. I övrigt är vi så att säga reducerade till att omforma och omdana vår omgivning, varför Frankenstein i strikt bemärkelse inte är någon skapare utan endast en man som slutit ett särskilt faustiskt avtal med de mörka krafterna.

Exakt vilka metoder Frankenstein använder sig av för att åstadkomma sin ohyggliga varelse förblir i romanen diffust, men uppenbart är att han ”återanvänder” likdelar, vilket indikerar det plutoniska i hans företag. Att tolka monstret som en odöd eller draugr framstår därför inte som felaktigt, och det faktum att han, monstret, är så snabb att lära genom observation talar för en närmast platonsk tanke om en själ som på något sätt och strid med Guds vilja bringats åter till ”livet”. Detta är diaboliskt om något, för resultatet av tillämpandet av den faustiska principen är per definition demoniskt.

När Frankenstein kallar sin skapelse missfoster, djävul och demon är han alltså inte alls fel ute, även om han bekvämt nog förtränger sin egen skuld i det hela. Många har, inte minst inom ovan nämnda och med tiden alltmer vänstervridna akademi och kultursfär, hyst en uttalad sympati för monstret, utstött och föraktad som han är, men ser vi till vilken mytisk eller arketypisk funktion monstret faktiskt fyller i berättelsen är det tydligt att det är antikrists. Milton och hans rebelliska Lucifer är en given och i fabelvärlden explicit angiven referenspunkt, för även om monstret inledningsvis identifierar sig med Adam – som han för övrigt endast känner till via Milton – väljer han tidigt att följa Lucifers valspråk om att det är bättre att härska i Helvetet än att tjäna i Himlen. Monstret kommer till världen som sin skapares son, men där Sonen vänder andra kinden till och låter sig offras väljer monstret hämndens och (indirekt) fadermordets väg, och utkämpar därmed ett infantilt Gudsuppror innan det slutgiltiga självmordet – en sista trotshandling.

Detta monstrets misslyckande inträdande-i-världen (om än avskuren från Varat) är naturligtvis til syvende og sidst Frankensteins fel, men monstret besitter dock ett tänkande förnuft och således en fri vilja, varför hans fatala motstånd mot det kristna idealet inte kan ursäktas hans olyckliga belägenhet. Det är i detta Frankenstein förtjänar att tas på större allvar, för han har enligt ovan rätt då han förbannar sin ”son”, och en sådan läsning ställer allt ursäktande av monstret i dess rätta som ljus som eftergivenhet inför eller rentav bejakande av de destruktiva makterna i världen. Monstret förstådd som en avatar för den Andre, det ständiga offret i Modernitetens diskurs, avslöjar alltså djupet i mörkret snarare hos läsaren än i den trots allt handlingskraftige och drivne Frankenstein. Kritiker och forskare har i årtionden läst Frankenstein närmast profetiskt, men sett till vad monstret faktiskt gör kan man tycka att de borde ha ifrågasatt sina egna liberala principer en aning. Om monstret representerar den rösträttskrävande pöbeln skvallrar hans mordiska framfart om de demoniska syften massan faktiskt använde sin rösträtt till när de väl fick den, liksom monstret som en symbol för den efter frigörelse längtande kvinnan illustrerar vilka fasansfulla vägar feminismen fört oss in på under de senaste seklen. Att han inleder sin ”revansch” på den patriarkala makten med ett barnamord framstår som särskilt olycksbådande.

Frankensteins monster är ingen ”subversiv” figur, han är det yttersta tecknet i tiden, skuggan som faller som en skymning över skymningslanden, och hans skapares förtvivlade förebråelser är något vi borde ha lyssnat på.

Annonser

Självplågeri, del 3

”A priest, a rabbi and an imam walk into a pub. The bartender looks at them and says: ’What is this, a fucking joke?’”

Jag har egentligen inte mycket mer att säga om mordet på fader Jacques Hamel annat än att det var bestialiskt, grymt och gudlöst, men att det framförallt blottlade handfallenheten och, tyvärr, den självrättfärdiga bereddheten att offra andras liv som präglar kristenheten i Väst idag.
I en lång debattartikel i DN signerad bland andra ärkebiskop Antje Jackelén landar skribenterna efter en mängd snömos, korrekt men överflödigt, om att många möjliga tolkningar av lösryckta verser från både Bibeln och Koranen existerar, i att vi alla ska hålla sams och inte vara dumma mot varandra. Jättesnällt och bra, men är det verkligen all analys dessa fem vuxna, välutbildade människor förmår landa i? Var är talet om de reella konfliktytorna inte enbart mellan religionernas teologi och tradition utan även i den levda och historiska erfarenheten hos deras respektive utövare? Jesu försoningsbudskap och maning att älska varandra förtjänar faktiskt en mer sofistikerad genomgång och tenderar då att visa på något radikalt annorlunda än dagisnivåbudskapet att man ska vara snäll och inte slåss.

http://www.dn.se/debatt/odesdigert-mota-terrorhot-med-upprop-till-kulturkamp/

En annan artikel, från den katolska sidan Crux, som jag endast som hastigast vill beröra nämner à propos påvens konsekventa vägran att ta kraftfull ställning för kristendomen, mot dess fiender, att vi ska fortsätta ta emot så många invandrare vi kan, vara tålmodiga, ”and to accept that in the meantime more people will die”. Vidare kommentarer torde vara onödiga, men jag säger detta: att vända andra kinden till gäller dig, du ensam och hur du hanterar motgångar och hat i ditt liv, men budet ger dig inte, aldrig någonsin, rätt att tvinga andra att vända andra kinden till eller, som i det här fallet, riskera sina liv för din slapphets skull.

https://cruxnow.com/analysis/2016/08/04/pope-francis-refuses-play-game-islamic-radicals/

Självplågeri, del 2

Ann Heberlein, som det senaste året intagit en alltmer ”högervriden” ställning i det offentliga svenska debattklimatet (det vill säga så ”höger” som man tillåts vara inom mainstreammedia), avslutar en – för övrigt inte helt dålig – debattartikel nyligen (”Kyrkan vill inte leda ett kristet samfund”, Expressen 8/8) med orden: ”Svenska kyrkans ledning vill inte längre leda ett kristet samfund; de vill leda en allmänetisk förening för humanistiska värderingar av banalaste slag.” Att Svenska ”kyrkan” sedan länge upphört att vara kristen torde inte vara nyheter för någon någorlunda vettig människa, men om den senaste blodfattigheten inför mordet på martyren fader Jacques Hamel kan få ytterligare en och annan att inse detta får det väl räknas som positivt, hur cyniskt det än kan låta.

Mer iögonenfallande är då det svar som publicerades kort därefter, författat av prästen Kent Wisti (”Egentligen handlar det inte om kyrkan”, Expressen 9/8). Efter att ha inlett med konstaterandet att ”[o]m 100 år finns inte Svenska kyrkan längre. Åtminstone inte som vi känner henne. Det är bra” (något vi faktiskt kan hålla med varandra om, även om det kan ifrågasättas huruvida det är lämpligt för en präst att uttala sig så om sin egen kyrka), går Wisti vidare och skriver att kyrkans uppgift är ”att ge människan ork att leva och mod att dö” (vilket det givetvis inte är; Wistis förståelse av vad kyrkan är tycks helt centrerad kring det jordiska, saeculum), för att slutligen uppställa några falska dikotomier:

”Skiljelinjen står mellan korsfararen och pilgrimen.

Mellan svärdet och det delade brödet.

Om rädsla för varandra eller längtan till varandra.”

Behöver jag påpeka att korsfararen per definition är en pilgrim och att det historiskt talat, under de faktiska korstågen, inte gjordes någon åtskillnad mellan de två? Och behöver jag citera vad Jesus faktiskt säger om svärdet och hur detta inte står i motsättning till offermåltidens brödsbrytelse? Jag kan bara vara tacksam att jag redan lämnat Svenska ”kyrkan”.

 

http://www.expressen.se/debatt/kyrkan-vill-inte-leda-ett-kristet-samfund/

http://www.expressen.se/debatt/om-100-ar-finns-inte-svenska-kyrkan-kvar/

En fjärde Medici på påvestolen

Jag ska fatta mig kort eftersom denna kritik inte torde komma som revolutionerande åsikter för vem som helst som känner till något om kristen traditionalism. Allt jag vill säga är att den nuvarande ”mannen” på Petri stol, påve Franciskus, inte gör ett vidare bra jobb av att förvalta sitt tvåtusenåriga uppdrag och representera världens närmare 1.3 miljarder katoliker.

Påve Franciskus skandalösa eller i bästa fall vanskliga uttalanden har avlöst varandra sedan i princip omedelbart efter tillträdet och antyder en ansvars- och insiktslös inställning till själva ämbetet, då det mesta framstår som rena grodor vilka en kompetent stab – eller åtminstone ett modernt pressteam – hade kunnat förhindra eller förtydliga. Överlag verkar det som om ”vår” sittande påve hasplar ur sig vad han känner för eller tror att media vill höra – hans intresse för sanna katolikers åsikter verkar minst sagt ljummet – utan att reflektera över att han faktiskt, omedelbart och ofiltrerat, når ut till hela världen.

Den senaste och inte tillräckligt uppmärksammade grodan (förutsatt att det nu rör sig om genuin naivitet) berör terrormordet på fader Jacques Hamel i Frankrike – det oerhörda i att Västeuropa sett sin första martyr sedan Andra världskriget har heller inte uppmärksammats tillräckligt – vilket den gode Franciskus bland annat kommenterade med följande:

I don’t like to talk about Islamic violence because every day when I look at the papers I see violence here in Italy – someone killing his girlfriend, someone killing his mother-in-law. These are baptised Catholics […]. If I speak of Islamic violence, I have to speak of Catholic violence. Not all Muslims are violent.

Som vanligt följs ett våldsdåd utfört av muslimer av en primär oro för hur muslimer påverkas av detta, men det verkligt anmärkningsvärda är hur en såpass välutbildad person som påve Franciskus kan göra en sådan total tankevurpa, tillsynes utan att själv förstå det. Hur många italienare mördar sina flickvänner eller svärmödrar i katolicismens namn? Påven blandar här ihop brott begångna i religionens namn med religiösa människors brottslighet, vilket antingen tyder på en fundamental inkompetens – även om jag inte tror att påven på något vis är ointelligent – eller på en mer cynisk och obehaglig agenda.

Vad påve Franciskus beteende påminner om är en sorts modern, blodfattig version av den maktfullkomlighet som präglade påvarna under senrenässansen, inte minst de tre påvar släkten Medici lyckades placera på den heliga stolen. Borta är den vulgära korruptionen och det synliga frosseriet; ”vår” påve dyrkar inte mammon, men väl vänsterns och liberalismens avgud.

 

  1. Länkar till ett utmärkt öppet brev till påve Franciskus av bloggaren Mark Citadel:

https://orthosphere.wordpress.com/2016/04/01/an-open-letter-to-pope-francis/

 

 

Självplågeri, del 1

Som sann flagellant läser jag inte sällan mainstreammedias nyhetsrapportering och reportage, framförallt i studiesyfte, och tänkte inleda denna serie av självplågeri där jag går igenom en eller annan dumhet i de traditionella medierna med att kort beröra följande artikel i DN:

http://www.dn.se/kultur-noje/den-kristna-hogerns-nya-ensamhet/

En del saker framstår som självklara och uttjatade. Vi möts av ett slentrianmässigt progressivt narrativ där diverse ”rättigheter” (mer specifikt kvinnors rätt att mörda och slippa undan ansvar) ställs mot vita, kristna mäns förmenta ondska då de inte erkänner dessa ”rättigheter” – vilka såklart är förgivettagna och oemotsägliga eftersom… tja, eftersom artikelförfattaren dragit dem ur röven, precis som Locke drog dem ur sin röv på sin tid och upplysningsmännen ur sina rövar på sin tid. Dessa fantastiska rättigheter håller nu tack och lov på att vinna kriget mot den dumma kristna högern.

Så långt är allt som vanligt. Vad som verkligen är skrämmande är dock när DN-liberalerna råkar ha rätt. Gelin, som önskar sig en ”mer verklighetsförankrad höger” påpekar hur den amerikanska kristna högern idag är ”snarare självömkande och defensiv” och har ”konstruerat ett retoriskt underifrånperspektiv där man pratar om att ’försvara religionsfriheten’”. Detta avslöjar situationens allvar och bristen på kontakt med verkligheten hos den så kallade kristna högern i USA. En ”höger” som accepterar ett underifrånperspektiv är nämligen ingen höger, en ”höger” som bedriver ett defensivt ställningskrig mot de liberalas (i ordets anglosaxiska bemärkelse) angrepp är ingen höger utan en svans som viftar bakom vänstern. En ”höger” som med Nietzsches ord är blott reagens, som endast säger Nej till externa påtryckningar men aldrig säger Ja till egna initiativ, är inte en politisk rörelse som förtjänar att talas om.

Nu ska Gelins och DN:s verklighetsbeskrivning för all del inte accepteras rakt av då den i än högre grad än ”den kristna högern” saknar just verklighetsförankring, men om till och med svensk mainstreammedia oavsiktligt i sina smutskastningsförsök påtalar ”den kristna högerns” moraliska och ethosmässiga bankrutt är något verkligen ruttet i de amerikanska staterna.

Om reaktionärens eviga paradox

Varje reaktionär lever av sträng nödvändighet i en fiktion och drömmer om en annan. Det torde komma som ett ovälkommet påpekande för många av vår tids traditionalister, men är ett egentligen tämligen trivialt påstående. Reaktionären lever i en samhällsfiktion, den moderna världens skenvärld av efemära fenomen, och drömmer om en traditionell värld han aldrig upplevt, det vill säga en fiktion – låt vara en fiktion om det sanna Varat.

Traditionalismen rymmer en pluralitet av tänkta idealtillstånd, och beroende på reaktionärens metafysiska hemvist finner han olika historiska scenarier olika attraktiva som utgångspunkter för det ”nya” samhälle han vill bygga. I det följande vill jag för tydlighetens skull anmärka att jag på inget vis frångår Evolas förståelse av det traditionella eller traditionalistiska samhället som ett idealtypiskt samhälle och en evig förebild av andlig natur, vad jag gör är kort och gott att konstatera fakta: vår historiska situation är och kommer så länge vi lever förbli prekär. Vi är alla födda in i en modern värld som förkastat oss och som vi å vår sida måste förkasta.

Som kristen säger det sig självt att den värld jag ”fantiserar” om skiljer sig från den en nordisk nyhedning ”fantiserar” om. Om Bysans är mitt ideal torde den germanska världens situation innan Karl den Stores erövringar vara idealet för den asatroende, medan en hindu föreställer sig något tredje (nostalgins välsignelse och förbannelse är något jag avser återkomma till i ett senare inlägg). Gemensamt har vi dock att ingen av oss personligen upplevt de samhällen som inspirerar oss. Men detta är ett mindre problem än vad det möjligen verkar vara i det avseendet att en reaktionär ståndpunkt givetvis inte handlar om primitivism eller om ett hopplöst hopp om tidsresor. Vad vi istället försöker åstadkomma är att, med dessa historiska manifestationer av det traditionalistiska samhället som ledstjärnor, av den döda materia som är vår samtid skapa något på en gång nytt och uråldrigt (detta kan sedan benämnas arkeofuturism eller inte).

Problemet, däremot, består i att vi alla är besmittade av modernitetsfiktionens kognitiva hämningar, och således måste närma oss Verkligheten som en fiktion. Vad jag menar med detta är att vi, eftersom vi hur ogärna vi än vill medge det är födda och uppvuxna i en viss värld och därigenom anammat denna världs tankestrukturer, ofrånkomligen närmar oss Traditionen (det Verkliga) utifrån det mentala landskap vi befinner oss i, och då detta råkar vara den moderna världen kommer vi alltid betrakta Traditionen från ett modernt perspektiv, alltid närma oss Verkligheten utifrån fiktionens premisser. Därmed blir drömmen om det traditionalistiska samhället en fiktion, eller i den vardagsspråkliga betydelsen av ordet en myt.

Situationen är alltså dyster, men inte hopplös. Modernitetens sjukdom är tillsammans med arvsynden vår värsta åkomma och avskär oss från Traditionen. Ingen kan idag besitta en fullständig förståelse av Traditionen eftersom ingen levat i den, ingen insupit den med modersmjölken, ingen fostrats in i den av en sann fadersgestalt, och ingen genomgått den initiation den högre Verklighetens ontologiska sfärer kräver. Just i detta består dock vårt hopp, eftersom detta ogenomträngliga mörker kallar oss att med klarare blick än någon tidigare generation penetrera töcknet. Själva utmaningen är vad vi måste sätta vår tro till.

Vår generation, och kanske många kommande generationer än, är oundvikligen förlorad i det avseendet att vi aldrig kommer uppnå fullkomlig kontakt med Traditionen (många av oss kämpar med att över huvud taget närma oss Varat), men vi är inte förlorade om vi övervinner de fantasmer och skuggbilder som håller oss fångna, så att en dag våra barnbarnsbarn kan se sanningen. Vi måste gå först, om än det är en – bokstavligen – utsiktslös kamp. Vi sitter i Platons grotta och njuter av siluetternas dans på klippväggen; den förste, som vänder sig om, bländas av elden; den andre, som lämnar grottan, bländas av solen; men den som kommer efter honom kommer att se ljuset och leva i det. Reaktionären är dömd att alltid vara en atavism i sin samtid och är likaledes dömd att i modernitetens grottekvarn aldrig nå den fulländade Verkligheten, men det är hans heroiska kamp som gör honom odödlig.

Återuppståndelsen

För fem år sedan försökte jag starta en blogg. Det var kanske min förhoppning att det skulle bli något av den, men som med alla ogenomtänkta projekt rann det hela snart ut i sanden. Nu återupplivar jag den utan några som helst förhoppningar om att nå någon.

Jag har kommit en lång väg under de gångna fem åren, och min tanke är att genom att skriva mig igenom mycket av mitt nya tankegods bearbeta det, se det för vad det är och om det är Guds vilja även påverka eventuella läsare. Något tema eller någon specifik inriktning finner jag det onödigt att undersöka; mitt mål är inte att ”driva en linje” eller behandla ett särskilt ämne eller skriva en viss typ av texter. Inläggen här – så många de nu blir – kommer således att variera i frekvens, längd, innehåll, analys och ämne.

Ett antal grundprinciper kan dock för tydlighetens skull vara viktiga att slå fast. Bloggen är, till skillnad från hur den var i dess ursprungliga och mer nietzscheanska tappning, uttalat reaktionär, traditionalistisk och i ordets egentliga mening höger. Somligt jag skriver här kommer att vara gammal skåpmat för de redan inbitna, annat förhoppningsvis ögonöppnande. Avgörande är dock att betona att jag till skillnad från det moderna paradigmets ständiga strävan efter att tänka nytt inte försöker vara originell, tvärtom är det en bärande tanke att Traditionen redan sedan länge uppenbarats för oss, och att vi endast kan hoppas på att korrekt tolka denna utifrån vår tids förutsättningar. Ordspråket om den blinda hönans sporadiska lyckträffar stämmer väl överens på det faktum att en på så många sätt destruktiv individ som Thomas Thorild formulerade det hela kort och koncist: ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större.”